Olika Trädsorter

Alm. Även kallad ”skogsalm”. Den växer på skogsängar, lövskogsklädda bergväggar m.m. men är inte vanlig. Ju längre norr ut man kommer, desto sällsyntare är den. I vilt tillstånd har den mycket anspråkslösare dimensioner än det planterade trädet. Almen blir sannolikt högst av alla träd i våra parker de kan bli upp till över 30 meter, Dess löv är mycket sträva att ta på. Stammen ger ett mycket starkt, vackert ådrigt, möbelvirke.

Al. Alarna skiljer sig från många andra träd genom sina skaftade knoppar. Det finns en Al som kallas för klibbal som har en karaktäristisk bladform. Trädet kallas klibbal därför att bladen inte endast som yngre är mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (till exempel hos björkar och popplar, utan behåller länge en blank, fernissad översida, som vid fuktning blir något klibbig. En sådan bladfernissa är annars mycket sällsynt. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning. Alar finns huvudsakligen vid våtmark, kärr, kring myrar och vid stränder.  Den tål även att växa ute i vattnet, då stammen ofta stöder sig på ett högt pålverk av starka rötter, som inte lider av att periodiskt stå torra.

Granen är ett barrträd och barren sitter i mycket stora antal på varje skott men växlar i storlek, form och riktning. Granen är också mycket omväxlande med avseende på kronans form, beroende på huvudgrenarnas riktning och kvistarnas ställning. Granen uppvisar tydligt flera av de för barrträdens vegetativa delar typiska kännemärkena. Dessa är, utöver bladens utbildning till barr, den genom hela kronan löpande huvudstammen, huvudgrenarnas konfigurationer i cirklar och hartsavsöndringen i veden och barken.

Tallen är ett av de mer imponerande barrträden i Europas norra delar, speciellt i Sverige genom sin stam, som vid gynnsam växt blir mastlikt smärt och rak och kvistfri ända upp till den av ett fåtal stora grenar uppburna kronan. Dess höjd går till över 30 meter. I sin övre hälft har den gulröd bark.

Tallens barrdräkt är mera grå- eller blågrön än granens. Tallen kännetecknas av den starka dimorfismen (gestaltolikheten) mellan skotten. Barren sitter två och två på små kortskott som dessutom bär några hinnaktiga lågblad av brungrå färg. Dessa kortskott utgår från långskott som bär strödda blad som är förkrympta till fjäll. De egentliga tallarna igenkänns också på kottarnas fjäll, som är tjockare mot spetsen och där liksom tvärt avhuggna med en vårta i mitten. Tallkotten mognar först året efter att den blommat ut.

Inlagt av Grupp 1