Ämnesteoretisk redogörelse för naturfenomenet

Känsel kan upplevas genom värme, tryck, beröring, kyla eller smärta. Dessa känselupplevelser registreras i hud, muskler, senor, leder och i inre organ. Genom nervbanor skickas impulser till hjärnan och först när impulsen/informationen når känselcentrum i hjärnan blir vi medvetna om upplevelsen. På huden finns det speciella receptorer som kallas känselkroppar och dessa finns i vår hud (läderhud). Känselkropparna är inte jämnt fördelade över vår hud utan varierar mycket vilket leder till att vår hud är olika känslig på olika ställen. På ryggen t.ex. finns det få känselkroppar medan t.ex. på våra fingertoppar (har mer än 10 000 känselkroppar) och näsa har vi många känselkroppar och de sitter tätt vilket då gör att vi är mer känsliga på de ställena. Läpparna är mycket känsliga för beröring och små barn använder sig ofta av de känsliga läpparna för att utforska nya föremål genom att stoppa dem i munnen. I kroppen har vi olika sorters känselnerver. Beröring och tryck leds i samma nervbanor medan smärta, värme och kyla leds i andra. Känselkropparna som sitter inne i kroppen sitter mycket glesare än ute på huden. Om jag känner en känsla någonstans på höger sida av min kropp så registreras detta i vänster hjärnhalva vilket beror på att nervbanorna korsar över i ryggmärgen till motsatt sida. Smärta är en obehaglig känsla och dess upplevelse fungerar som en varningssignal för att skydda kroppen. Det är tack vare reflexer som gör att vi drar undan t.ex. handen om vi lägger den på en varm platta som då förhindrar att vi skadas allvarligt. 

Huden är kroppens största organ och har en yta på cirka två kvadratmeter och väger ungefär 3 kg. Den har en fantastisk förmåga att ständigt förnya och reparera sig själv. Huden är kroppens yttersta lager och består av miljontals celler. Den fungerar som temperaturregulator och hjälper kroppen att hålla 37 grader. Huden utgör även ett skyddande organ emot yttre skador av olika karaktär, t.ex. värme, köld och ljus. Den skyddar även ifrån bakterier, lagrar vätska och fetter samt fungerar den som ett stort sinnesorgan som vi känner med.
Huden består av överhud, läderhud och underhud. Överhuden är den som vi ser och den delen av huden som är motståndskraftig emot nötning. Den består av flera lager tätt liggande celler i det allra yttersta lagret i överhuden det s.k. hornlagret finns inga levande celler. Hornlagret består av tunna lager av platta, döda och helt förhornade celler, vilket består av keratin och det är keratinet som gör de skyddande egenskaperna i vår hud.   På olika ställen på kroppen är överhuden olika tjock beroende på hur hårt vi sliter på den, t.ex. har vi tjock överhud på fotsulor (kan vara över 1 cm tjock) och handflator som utsätts för mycket nötning. På ögonlocken (endast 5 mm tjockt) och i armhålorna är huden mycket tunn, ungefär som en sida i en bok. Överhuden innehåller små korn som kallas pigment eller melanin. Pigmentet skyddar ifrån solen skadliga ultravioletta strålar. Mörkhyade människor har mer pigment än de som är ljusare i hyn. När solen träffar vår hud bildas det mer pigment för att skydda huden ifrån de skadliga strålarna och huden blir mörkare och vi blir solbrända. De flesta människor har födelsemärken och det beror på att mycket pigment har samlats på en liten yta i huden, det samma gäller för fräknar. När vi solar blir fräknarna fler. I överhuden finns inget blod så när vi skadar oss och får ett sår som blöder går de ner i nästa hudlager, läderhuden. Läderhuden ligger under överhuden och är mycket tjockare än överhuden. Den innehåller elastiska fibrer som gör att huden blir elastisk. När människan åldras, eller solar för mycket, minskar mängden elastiska fibrer och huden blir slapp och rynkig. Djupare ner i huden övergår läderhud till underhud. Underhuden är olika tjock beroende på om människan är smal eller tjock då underhuden består av porös bindväv och fettceller.
På huden har vi tunna hårstrån som sticker upp ur små gropar i huden. Groparna kallas hårsäckar och längst ner vid varje hårsäck finns en hårlök. Det är från hårlöken som håret växer. Vid varje hårstrå sitter också en liten påse med fett, vilket kallas för talgkörtlar. Fettet från talgkörtlarna gör huden smidig. Huden hjälper kroppen att hålla sig varm, om vi blir för varma öppnar sig små hål i huden och släpper ut svett. Svetten tar med sig värme från kroppen och vi blir avsvalkande. Dessa små heter porer. När vi fryser är det små muskler under huden som arbetar för att göra oss varma. Då stängs porerna och släpper inte ut någon värme. Varje människa har ett alldeles eget mönster i huden på finger topparna. Det syns tydligt när man gör fingeravtryck.
Till huden hör också naglarna, fast de är hårda. De skyddar fingerspetsarna. Eftersom naglarna är hårda kan vi avgöra mer exakt hur hårt vi griper tag i något.

Referens:
www.1177.se (2012-02-03)
Edqvist, L. & Andréasson, B. (1996). Biologi – människokroppen. Natur och kultur: Stockholm.
Forslind, B. (1998) Hår, hud och naglar. En tillämpad introduction. Studentlitteratur: Lund.
Dahlström K, Headde L, Johansson M, Hussain R (1982). Din kropp. Biblioteksförlager AB: Stockholm.
Parker, S.(2009). Stora boken om människokroppen – så fungerar våra fantastiska kroppar. Replik in Sweden AB: Viken.