Västgötabergen och dess ingående bergarter
Västgötabergen är benämningen på platåbergen i Västergötland. Bergen består av olika skikt av bergarter som avlagrats under många miljoner år. Bergen består av sedimentära bergarter som avlagrats under 130 miljoner år under tidsperioderna från kambrium, ordovicium och silur. Under perm trängde sig magma upp ur sprickor i berget och täckte de sedimentära bergarterna med ett diabastäcke. För ungefär 250 miljoner år sedan skedde flera vulkanutbrott då lavan trängde upp genom sprickor i berget. Lavan nådde då inte ytan utan stelnade under jorden och mellan skikten då det bildades den bergart som nu kallas diabas. Under årmiljonerna som följt har bergen vittrat ned men det hårda diabaslagret har blivit kvar och skyddat de underliggande lagren. Diabasen utgör nu bergens platta topp och därunder finns bl.a. lager av kalk som bidragit till bergens unika natur, speciellt i sluttningarna runt bergen. Diabasen har sedan skyddat de underliggande lagren mot erosion och givit bergen deras nuvarande bordsliknande utseende.
Med diabashätta: Billingen, Borgundabergen, Brunnhemsberget, Gerumsberget, Gisseberget, Halleberg, Hunneberg, Kinnekulle, Myggeberget, Mösseberg, Plantaberget, Tovaberget, Varvsberget och Ålleberg.
Utan diabashätta: Lugnåsberget.
De bergarter som platåbergen består av är följande:
Urberg – det består främst av gnejs och granit, det bildades för 1500 miljoner år sedan. Om man befinner sig vid Råbäcks hamn vid Kinnekulle kan man vid lågt vattenstånd faktiskt se urberget titta fram.
Sandsten – det består av sand som en gång samlades på urberget när det låg nära vattenytan.
Alunskiffer – bildades av näringsrik lera och slam en gång i tiden. Sådan jord är mycket bördig och det är vanligt att det används som åkermark. Munkängarna ligger på alunskiffer.
Kalksten – denna sten har bildats genom att kalkslam och rester av kalkrika djur samlades på havsbottnen. Jordlagret på kalkstenen är väldigt tunt.
Lerskiffer – består av sedimenterade erosionsmaterial från Skanderna, vår fjällkedja.
Diabas som också kallas för Trapp – Under en vulkanisk aktiv period i tidiga perm trängde magma in i den sedimenterade berggrunden längs sprickor och försvagningszoner. Magman stelnade och på så vis bildades diabasen. Diabas är med andra ord en vulkanisk bergart som trängde upp ur jordens inre för 280 miljoner år sedan.
Geologiska tidsperioder (geologisk tidsskala)
De geologiska tidsåldrarna kan delas upp i eoner, eror, perioder och epoker. För fyra komma sex miljarder år sen började jordens skapelse i början av arkeikum som delas upp i eoarkeikum, palearkeikum, mesoarkeikum, neoarkeikum och under den tiden så fanns inget liv för att luften var giftig men sen blev det bättre på proterozoikum, fotosyntesen, med alger och annat som tillverka’ syre och banade vägen för fanerozoikum, halv miljard år från idag slutar med keno-, och innan dess meso- men börjar med paleo-zo-i-kum. Kambrium öppnar med kambriska boomen, och världens allra första ryggradsdjur sen ordovicium som delas upp i tre, yngre och äldre och mellersta sen börjar silur, med delarna ludlow, llandovery, wenlock, och slutligen pridoli som sedan följs av tiden då fiskarna går upp på land och får lungor och ben och den kallas för devon och följs utav karbon som kan delas upp i en yngre och äldre men pennsylvan och mississippi är vanligast sen kommer delarna cisulal, tätt följd av guadalup därefter loping och sedan är paleozoikum slut, hela eran som alltså avslutas av perm
Mesozoikum har kommit hit med trias, jura och krita, kräldjur, fåglar och dinosaurier (men) från ingenstans kom en jättestor stenbit som dödade 80 procent av allt liv och det avslutar eran vid namn mesozoikum, här kommer däggdjuren och kenozo-i-kum dess perioder kvartär, tertiär delas upp ungefär som dem andra i eo- och paleo-, plio- och mio- och pleisto- och oligo- och holocen, som är den epok som vi lever i alla mänskor och djur och dess namn är som sagt holocen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar